Tillgänglighet är alltjämt ett stort problem i vården idag och för våra mest utsatta och kroniskt sjuka är möjligheten att träffa specialistutbildad vårdpersonal inom rimlig tid notoriskt låg. Övervakning och egenmonitorering provas på olika håll, men vi löser inte problemet med att dränka vården med ofiltrerad data som specialistutbildade vårdgivare sedan ska sortera bland för att leta efter meningsfulla avvikelser. När de sedan hittar något oroande, så ska de försöka jaga rätt på den drabbade och initiera sjukvård.

Hjärtsvikt är en modern farsot. Det är den enda hjärtkärlsjukdom som fortfarande ökar i omfattning, det är den vanligaste anledningen till sjukhusvård för människor över 65 och närmare 300 000 svenskar är drabbade. Behovet är enormt och vården av sviktdrabbade kostar ca 8 miljarder årligen.

Genom att kombinera erfarenheterna av arbete med digitala hembaserade kronikerlösning under 8 års inkluderande 250,000 patientdygn, med insikter från flertalet vårdgivare som verkar i det nya digitala landskapet, har vi tagit fram ett koncept ”Den Digitala Sviktmottagningen”. Den digital sviktmottagning höjer tillgängligheten dramatiskt, samtidigt som den ökar vårdkvalitén och gör patienten mer involverad i sin egen vård.

I många regioner har man försökt börja arbeta efter en distribuerad sviktmottagning, där specialistutbildade sjuksköterskor, så kallade sviksköterskor, ska finnas på så många primärvårdsenheter som möjligt. Det är där de polikliniska besöken ska hanteras istället för på en öppenvårdsmottagning på de centrala sjukhusen. Detta är en god föresats, men tillgängligheten är alltjämt begränsad eftersom resurserna inte är tillräckliga. Dessutom är patientgruppen mycket vårdintensiv. För att hantera detta bygger den digitala sviktmottagning på ett omhändertagande i tre faser:

Fas 1:

Med en dedikerad enhet i hemmen hos de sviktsjuka stärker vi patienternas egenvårdsbeteende och implementerar via autonom läkemedelsjustering de facto distansvård, helt utan någon belastning eller övervakningsbörda för vårdorganisationen. Publicerad kliniska data visar att cirka hälften av händelser som utan denna insats hade resulterat i akuta eller oplanerade vårdinsatser nu kunde hanteras av patienten själv. Vården bir inte bara mer patientcentrerad, utan vården utnyttjar också en av de största outnyttjade vårdresurserna för att klara tillgängligheten, patienten själv.

Fast 2:

När antingen systemet upptäckt en försämring i hälsostatus via subjektiva och offentliga indata, och patienten inte själv kan lösa detta, eller om patienten själv känner en oro eller upplever en försämring, så skickas en notifiering till ”fas 2”. Bemanningen av fas 2 delas upp enligt ett schema mellan de olika vårdcentralerna för att belasta dem så lite som möjligt. Den vårdcentral som för tillfället har ansvaret tar emot notifieringen från systemet eller patienten, granskar innehållet och de data som vederbörande bedömer vara intressanta, vilket kan göras i vårdplaneringsverktyget. Beroende på vad som skett, tillsammans med utfallet av ett antal patientspecifika parametrar, beslutas om ett lugnande meddelande skickas till patienten, ett telefonsamtals krävs eller om ärendet bör lyftas till ”fas 3”. Om ärendet ska till fas 3, så har den som bemannar fas 2 tillgång till de olika vårdcentralernas bokningsverktyg, och bokar in patienten hos dennes sviktsköterska på den vårdcentral där patienten är listad.

Fas 3:

Här tar den vanliga fysiska vården vid. Skillnaden är att vårdgivaren vid besöket redan har en de facto-anamnes från hemsystemet inklusive alla data som kan vara relevant. Detta leder till ett effektivare och mer potent patientmöte. Men viktigast av allt, har mängden patienter som behövt hamna i fas 3 har dramatiskt minskats och det till en minimal kostnad sett till vårdresurser.

Så här tror vi att framtidens kronikervård bör se ut. Enbart genom att börja vårda på distans kan vi lösa det ökade vårdbehovet med rimlig resursåtgång.