Plenarer

Keynote: Carl Wieman, Stanford university

Carl Wieman doktorerade 1971 i fysik vid Stanford University. Sedan 2013 innehar han en kombinerad tjänst som professor i fysik och vid Graduate School of Education på Stanford University. Wieman har bedrivit omfattande experimentell forskning inom såväl atomfysik som naturvetenskapernas och teknikens didaktik. Han har tilldelats ett flertal priser på båda dessa områden, inklusive Nobelpriset i fysik 2001 och Carnegie-stiftelsens pedagogiska pris “Professor of the Year” 2004. Wieman har varit styrelseordförande för Board of Science Education inom National Academy of Sciences och har grundat PhET, en resurs som tillhandahåller interaktiv simulering  online för att lära naturvetenskap och används mer än  100 miljoner gånger om året. Han var biträdande chef för Naturvetenskap i Vita husets Office of Science and Technology Policy mellan 2010 och 2012. Wieman ledde initiativ för utveckling av naturvetenskapsdidaktik på universiteten Colorado och British Columbia. Initiativen genomförde storskaliga förändringar ifråga om undervisningsmetoder bland universitetens naturvetenskapliga institutioner och bland annat ledde till att han publicerade en bok om storskalig förändring: “Improving How Universities Teach Science; Lessons from the Science Education Initiative.” För närvarande undersöker han expertis och problemlösning inom naturvetenskap och teknik med fokus på hur detta kan mätas och undervisas på ett bättre sätt. Han undersöker även fysiklaborationer, med syftet att visa på och förklara ineffektiviteten i hur de traditionellt utförs, och hur det kan förbättras. Mer nyligen tilldelades Wieman Yidan Prize för utbildningsvetenskaplig forskning

Discipline-based education research; teaching expertise; and the transformation of university teaching*

While university scholarship has made enormous advances across all academic disciplines in the past 500 years, the university teaching practices have remained largely medieval.  This is beginning to change.  In the last few decades, a new field of research has developed, faculty in university departments (primarily science and engineering) studying how university students think and learn about the discipline and doing controlled comparisons of the effectiveness of different ways of teaching.  These studies of learning are producing clear and consistent results and new insights.  In combination with advances from the learning sciences, this has made it possible to define “teaching expertise” in higher education, namely the set of practices and their underlying principles that research shows will produce improved student outcomes compared to existing, particularly traditional, alternatives.  I will discuss these new research-based insights on learning, good teaching, and better ways to evaluate university teaching.  

Kommentatorer: John Airey och Anna Danielsson, Stockholms universitet

John Airey is Professor of University Science Education at the Department of Teaching and Learning at Stockholm University. His research work deals with the relationship between physics knowledge and its representation in various forms such as mathematics, written and spoken language(s), diagrams, graphs, simulations, hands-on experimentation, observation, etc. By understanding this relationship, we can better understand how to teach physics to undergraduate students.

Anna Danielsson är professor i naturvetenskapsämnenas didaktik vid Stockholms universitet, och i didaktik vid Uppsala universitet. Hon leder avdelningen för naturvetenskapernas didaktik vid Institutionen för ämnesdidaktik, Stockholms universitet. Danielsson disputerade 2009 i fysik med inriktning mot fysikens didaktik vid Uppsala universitet. Hon har varit verksam vid University of Cambridge och King’s College London och är ledamot i Sveriges Unga Akademi. I sin forskning intresserar sig Danielsson för frågor om genus, identitet och makt i relation till undervisning och lärande i naturvetenskap, särskilt fysik. I samarbete med Allison Gonsalves, McGill University, utgav hon nyligen antologin ”Physics education and gender. Identity as an analytical lens for research”. Danielsson leder för närvarande VR-projektet “De oväntade naturvetarna”, som studerar vad som möjliggjort högre utbildning i fysik för studenter från underrepresenterade grupper. Tillsammans med Paola Valero, professor i matematikämnets didaktik vid SU, leder hon också den VR-finansierade forskarskolan RelMaS: Relevancing mathematics and science education, med totalt tjugo doktorander vid Stockholms universitet, Uppsala universitet och Malmö universitet.

Plenar: Jonna Bornemark, Södertörns högskola

Jonna Bornemark är professor i filosofi vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola. Hennes senaste bok är "Horisonten finns alltid kvar: om det bortglömda omdömet". 

Tidigare har hon skrivit den bästsäljande och mycket uppmärksammade "Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde". Jonna disputerade 2010 med avhandlingen "Kunskapens gräns, gränsens vetande: en fenomenologisk undersökning av transcendens och kroppslighet". För Volante har hon tidigare skrivit boken Kroppslighetens mystik om den kvinnliga 1200-talsmystikern Mechthild von Magdeburg och hennes mycket sinnliga relation till Gud. Hon medverkar regelbundet i Sveriges radios Filosofiska rummet och i Dagens Nyheter. Jonna är för närvarande aktiv inom flera forskningsprojekt inom praktisk kunskap, fenomenologi och posthumanism. Dessa projekt diskuterar bland annat mätbarhetens gränser, AI och omdömets möjligheter, autistiskt skrivande, subjektivitet, bildningsbegreppet och relationer mellan människa och djur. I mars 2022 publiceras hennes nästa bok Jag är himmel och hav: filosofiska undersökningar av graviditet, liv och jagets gränser (Volante).

"Bildning och lärandet som överraskar" 

Vad ska man lära sig på högskolan? Vilken sorts kunskap finns det utrymme för? Vilken är relationen mellan högskolans teoretiska värld och en värld av praktiker utanför (men också inom) högskolan? Med utgångspunkt i Aristoteles kunskapsformer och Nicholas Cusanus breda förståelse för förnuft kommer jag i den här föreläsningen diskutera vår syn på kunskap och relationen mellan olika former av praktisk och teoretisk kunskap, bildningsideal och yrkesförberedande kunskap. I samband med dessa frågor vill jag också undersöka hur vi bäst organiserar för ett brett kunskapsbegrepp. Vad behöver högskoleläraren för att utveckla sin praktiska kunskap? Och hur stämmer det behovet med högskolans organisering och interna ideal?

Musikplenar: Staffan Scheja & Cecilia Zilliacus, Kungliga Musikhögskolan Stockholm

Staffan Scheja är grundare och konstnärlig ledare för Gotland Chamber Music Festival sedan 1986. Han är vidare ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien och verksam som professor och rektorsråd vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm. Staffan Scheja började studera piano som åttaåring och gjorde sin debut sex år senare med Herbert Blomstedt och Sveriges Radios Symfoniorkester samt med Jorma Panula och Stockholms Filharmoniker. Efter studier för Prof. Gunnar Hallhagen vid Kungl. Musikhögskolan fortsatte han sin utbildning vid Juilliard School of the Performing Arts i New York med Ilona Kabos, Ania Dorfmann samt Guido Agosti. Scheja har konserterat över hela världen med dirigenter som Sir Simon Rattle, David Zinman, Esa-Pekka Salonen,, Sixten Ehrling, Jukka-Pekka Saraste och Okko Kamu. Som kammarmusiker har han även gästat festivaler i bl.a Newport, Verbier, Bergen, Schleswig-Holstein, Helsingfors, Aix-en Provence och Okinawa. Scheja är nationellt och internationell prisad för sin musikaliska skicklighet - 1975 erhöll han högsta pris i Busoni-tävlingen och 1995 en ”Litteris et Artibus” 1995. Två av hans inspelningar har också belönats med Grammis. Scheja är själv en ofta anlitad jurymedlem i internationella pianisttävlingar som Queen Elisabeth/Belgien, Sendai/Japan, Clara Haskil/Schweiz och Neuhaus/Ryssland.

Cecilia Zilliacus är professor vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Violinen Cecilia spelar på är sedan många år en Nicola Gagliano från Järnåkerfonden. Genom åren har publiken omfamnat Cecilia Zilliacus lika raffinerade som varma uttolkningar av allt från de stora klassiska och romantiska verken till nutida kammarmusik och samarbeten över genrerna – från Europas mest framstående symfoniorkestrar, dirigenter och komponister till jazzmusiker, folkmusiker, singer song-writers och många andra. Cecilias Zilliacus arbete med att lyfta fram okända tonsättare, både manliga och kvinnliga, har lett till en mycket bred repertoar. Inte minst möter hon publiken i kompositioner som tonsättare skriver just för henne. Hon samarbetar regelbundet med internationellt verksamma musiker, kompositörer och dirigenter, och har gjort en rad uppmärksammade skivinspelningar, varav flera belönats med Grammis. Som solist har hon framträtt med de flesta svenska symfoniorkestrar samt många nordiska och europeiska. Hennes ledarskap kännetecknas av en öppen och lustfylld inbjudan till kreativa processer.

Att synliggöra lärande – se, höra och uppleva

Vid detta plenar kommer vi att, med musiken i centrum, samtala om musik och dialogens funktioner för kunskapsutveckling. Det är framför allt genom och med musik som musiker kommunicerar och dokumenterar sina handlingar. Och vid sådan kommunikation, eller dialog, mellan musiker och mellan musiker och lyssnare, kan kunskap av olika slag lyftas fram och synliggöras. Då tänkande och reflekterande många gånger är så komplext att orden inte räcker till kan därför musik ibland stå för en slags dialog som går utöver det språkliga. Men vad består sådan kommunikation av? Och hur gör egentligen musiker när de kommunicerar? Och hur kan det komma sig att lyssnare som inte har några särskilda förkunskaper i musik ändå kan beröras och få en djup förståelse av något genom att lyssna på ett musikframförande? Det är med frågor som dessa vi bjuder in till ett musikplenar där musik och dialog står i centrum.

Plenaren modereras av Jan-Olof Gullö, professor i musik och mediaproduktion tillika konstnärlig vetenskaplig företrädare vid Institutionen för musik och medieproduktion, Kungliga Musikhögskolan i Stockholm

Endnote: Klara Bolander Laksov, Stockholms universitet

Bolander Laksov är professor i pedagogik med inriktning mot högskolepedagogik vid institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet. Hon har arbetat med forskning och utveckling inom högskolepedagogik sedan 1998. I sin forskning intresserar sig Klara Bolaner Laksov för hur universitetet som system och organisation kan skapa hållbara förutsättningar för lärare att utveckla vad som har kommit att kallas ett 'Akademiskt lärarskap', något som hon har skrivit om i skriften med samma namn. Frågor kring relationen och integration av teori och praktik är återkommande i hennes forskning och fokuseras både i relation till studenters lärande, lärares pedagogiska uppdrag och pedagogiska ledares verksamhet.

Klara Bolander Laksov är sedan sju år föreståndare för Centrum för universitetslärarutbildning vid Stockholms universitet, där hon sedan starten har byggt upp den högskolepedagogiska verksamheten med bas i högskolepedagogiskt aktiva forskare och lärare, och i samarbete med institutionsföreträdare med särskilt intresse och kompetens, s k pedagogiska ambassadörer.

Synligt och osynligt lärande på NU-konferensen

Akademin är idag, liksom många andra instanser i samhället, starkt influerat av det som skulle kunna kallas för en 'performativitetskultur'. Konferenser är inget undantag. Men vad är det då denna konferensen har synliggjort, och vad är det som förblir i det fördolda? Vid denna endnote kommer jag att dela med mig av mina reflektioner över vad jag har sett och hört och betydelsen av detta, men också några tankar kring vad som kanske varit mer osynligt. Vad det är återstår att se. Men jag vill gärna uppmana dig som har tankar kring det osynliga under konferensen att tagga mig i dina tweets @KlaraLaksov med #osynligtlarande eller #synligtlarande. Vem vet - jag kommer kanske att hänvisa just till dina reflektioner....