Arbetslinjen har varit ett mantra för många regeringar. Som Tidö-avtalet skriver; ”Alla som kan står till arbetsmarknadens förfogande och anstränger sig för att få ett jobb och blir självförsörjande … Bidragssystemen ska inte vara utformade så att de låser in människor i bidragsberoende”.

För personer med varaktig funktionsnedsättning är risken dubbelt så hög att drabbas av arbetslöshet, som för resten av befolkningen - oavsett regering och konjunkturläge.

Sysselsättningsgraden för personer med nedsatt arbetsförmåga är 58 procent. Erhåller man dessutom full sjukersättning verkar det viktigaste vara att inte arbeta – i alla fall inte mer än de tillåtna 5 timmarna i veckan.

Att försöka stärka sin position på arbetsmarknaden, höja sin kompetens och öka sin arbetsförmåga  medför då en reell risk att förlora just det stöd och den trygghet som möjliggör en sådan utveckling. Det handlar sällan om viljan att arbeta. Det handlar om mekanismer som sätter personlig trygghet i direkt konflikt med personlig utveckling där de med störst behov av flexibilitet fastnar i våra minst flexibla system.