”Var ligger centrum och periferin – gäller samma rättigheter där?”

Det finns en bild om att våra städer och storstadsregioner anses som de mest centrala för vår samhällsutveckling och därmed ett samhälles centrum. Där finns arbeten, möjligheter, och en chans att göra sin röst hörd, med tillgång till full samhällsservice. Människor upplever att här kan man utkräva sina mänskliga rättigheter.

Landsbygden porträtteras istället ofta som perifer utifrån en bild av marginalisering, utanförskap och hopplöshet, med ständiga nedskärningar i välfärd och samhällsservice. Man uppfattas leva i periferin. Möjligheten att utkräva sina mänskliga rättigheter upplevs som begränsad. Vad gör det med förtroendet för samhällsinstitutionerna och demokratin?

Vad innebär det att leva i staden/centrum respektive i landsbygd/periferin kopplat till samtidens utmaningar geografiskt och värderingsmässigt?

Vad är det för normer som styr när vi definierar centrum resp. periferin?

Vad krävs för att mänskliga rättigheter aldrig ska bli en fråga om var du bor?