I år upplevde större delen av världen en unik situation, där vi stod hjälplösa inför ett virus som för vissa riskgrupper var livsfarligt och som spreds med snabb hastighet. Många länder valde att rekommendera eller påtvinga isolering i hemmet, i vissa fall dygnet runt. För riskgrupperna, bland annat äldre 70+, blev det en påtaglig sårbarhet att inte kunna eller våga gå ut och handla. Hyresgästföreningen startade relativt snabbt en hjälpinsats kallad Goda Grannar. Många andra organisationer samt enskilda individer skapade liknande verksamhet. Men hur gick det för dem som inte har ett eget hem, när ordern var att stanna hemma? 

Kan krissituationer som denna vara särskilt hotfulla för människor som saknar ett fast hem, de som hyr i andra-tredje-fjärde hand, de som är helt hemlösa? För hyresgäster i stort? Finns det en särskild sårbarhet att hyra sitt hem, när vi står inför nödvändigheten att behöva hjälpa och ta emot hjälp för att överleva? Många förlorade jobbet under coronapandemin och vissa blev vräkta mitt under krisen. Ytterligare svårigheter tillkommer när ens hem inte alls är en trygg plats, pga. missbruk och våld i hemmet. Sannolikt har trångboddhet också bidragit till fler smittade i vissa samhällsklasser. 

Krisen aktualiserade den välkända globala bristen på billigt, bra boende – och förvärrade den för vissa. Samtidigt som medialt fokus naturligen var på annat. 

Har vi lärt oss något av Coronakrisen, kopplat till allas rätt till en bostad: När nästa kris kommer – har fler ett tryggt hem då?