Svenskt teckenspråk har funnits i minst 200 år och används av cirka 30 000 personer. Språket syns allt oftare i media, exempelvis i TV-program och Mello, men kunskapen om minoritetsgruppen som talar språket är fortfarande låg.

Enligt språklagen har svenskt teckenspråk samma formella ställning som nationella minoritetsspråk, men verkligheten ser annorlunda ut eftersom språket och minoriteten inte inkluderas i den svenska minoritetspolitiken.

När Sverige på 1990-talet valde vilka språk som skulle få status som nationella minoritetsspråk inkluderades inte svenskt teckenspråk. Kommittén som utredde frågan ansåg att teckenspråkiga inte utgör en kulturell eller språklig minoritet utan såg språket som ett kommunikativt hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning.

Dövrörelsen har länge framhållit att döva utgör en språklig och kulturell grupp men detta perspektiv har inte fullt ut erkänts. Varför betraktas inte döva som en minoritet? Vilka konsekvenser har det, och hur ska vi förhålla oss till hörande modersmålstalare i svenskt teckenspråk?