När världens stater träffades i Rom 1998 för att förhandla fram ett avtal om upprättandet av en permanent internationell brottmålsdomstol, var det nog egentligen inte så många som trodde på uppdraget. Det hade misslyckats tidigare. Men tidpunkten var exakt rätt – kalla kriget var över, det fanns erfarenheter från flera krigsförbrytartribunaler och kriget mot terrorismen hade ännu inte skakat om folkrätten. Romstadgan förhandlades snabbt fram och bara några år senare fanns domstolen på plats.

Dess viktigaste syfte – devis – var, och är, ”ingen ska gå fri”. Nu skulle inte bara fotsoldater eller möjligen deras befäl kunna ställas inför rätta för folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten utan även höga, politiska ledare. Inte heller skulle nationella amnestilagar påverka möjligheten för ICC att åtala och döma högt uppsatta militärer och civila ministrar. Till skillnad från tribunalerna har ICC inte företräde mot nationella domstolar, enbart om en stat inte kan eller vill åtala, om händelsen anmälts till ICC och om det land där brottet har begåtts eller där gärningspersonen är medborgare har anslutit sig till Romfördraget, kan ICC utreda, åtala och döma. Ett viktigt undantag finns – FN:s säkerhetsråd kan också hänvisa en händelse till ICC.

Men redan innan domstolen såg dagens ljus startade olika former av kampanjer för att underminera den. USA ingick bilaterala avtal med länder som annars frivilligt anslutit sig till Romstadgan för att förmå dem att inte hänvisa mål till domstolen om amerikanska intressen var i fara. Idag ser vi hur både USA men även Ryssland riktar sanktioner mot åklagare och domare verksamma vid domstolen och hotar civilsamhällesorganisationer som samarbetar med domstolen. Parallellt har ICC fått utökad jurisdiktion där även brottet aggression nu kan dömas för. Och Europarådet har tagit fram en stadga för en tribunal i syfte att pröva aggressionsbrottet på Ryssland för kriget i Ukraina arbetats fram. Men kommer den att bli verklighet? Och vad händer om - när - det ställs krav på amnesti för politiska ledare som Vladimir Putin och Benjamin Netanyahu för att få fred? Idag finns inte den möjligheten inom ramen för ICC-stadgan - eftersom syftet med domstolen är just att inte låta ens sittande presidenter gå fria. Frågan har tidigare lyfts av afrikanska stater - men svaret från internationella krigsförbrytartribunaler och ICC har varit: ingen fred utan rättvisa. Kommer samma princip att gälla för stormakternas ledare?