Inflammatoriska tarmsjukdomar (IBD) är en sjukdomsgrupp bestående av främst tre diagnoser: K50=Crohns sjukdom, K51, Ulcerös kolit och K52=Annan icke-infektiös inflammation i magsäcken och tarmen. Nära 65000 personer i Sverige har dessa kroniska tillstånd och eftersom den drabbar personer i alla åldrar är sjukvårdskonsumtionen och därmed sjukvårdskostnader höga.

Digitalisering har seglat upp som en viktig lösning på många av samtidens utmaningar, inte minst inom den offentliga sektorn. Hälso- och sjukvården har på sistone satsat mycket på digitala verktyg och lösningar och en viktig patientgrupp har varit de med kroniska sjukdomar, däribland IBD-patienter. Inom några regioner har IBD Home blivit ett inslag i vårdpersonalens kontakt med patienter och en möjlighet för patienter att bli mer delaktiga i sin vård genom att ta prover hemma och rapportera in värdena digitalt via en app.

Under lite över två år har vi följt runt 400 patienter med inflammatoriska tarmsjukdomar (IBD) och lika många kontrollpersoner inom tre regioner, VGR, Örebro och Stockholm, som använder IBD Home för egenmonitorering. Vi har också följt lika många personer som inte använder egenmonitorering, som kontrollgrupp.

Syftet med den digitala lösningen är att patienterna inte ska behöva komma till sjukhus för provtagning. Studien som ingår i ett doktorandprojekt tittar på patientsäkerhet utifrån jämförelser av kliniska värden av ett antal indikatorer mellan egenmonitorering på distans och konventionella metoder med fysisk närvaro på kliniker. Vidare undersöks huruvida mätvärden från egenmonitorering leder till annorlunda beslutsgångar jämfört med de konventionella på klinikerna.

Genom att titta på perioder både före och efter rekrytering till egenmonitorering har vi kunnat se huruvida en del viktiga kliniska indikatorer förändras över tid för patienterna. För att kontrollera för att externa variabler påverkar eventuella förändringar har vi lika många patienter med samma diagnoser, men som inte använder egenmonitorering. Studien är i två delar, varav första har fokus på kliniska indikatorer och effekt på mätvärden på kliniska beslut, medan den andra delen ska handla om hälsoekonomiska aspekter av egenmonitorering.

Preliminära resultat visar att det finns god följsamhet bland användare av egenmonitorering men att de flesta även fortsätter med att ta prover på kliniken, vilket för många patienter innebär två parallella testmetoder. För kliniken kan det innebära dubbelarbete då dessa patienter ser egenmonitorering som komplement snarare än substitut till rådande arbetssätt. Utifrån att flertalet patienter fortsätter använda båda metoder parallellt har vi lyckats se huruvida mätvärden från egenmonitorering för samma personer under samma perioder skiljer sig från värden provtagning på klinik och om ev. skillnader påkallar annorlunda beslutsgångar.