Under våren och fram till valet den 11 september har den dansk-svenske högerextremisten Rasmus Paludan sökt och fått demonstrationstillstånd för att sprida propaganda för sitt parti Stram Kurs. Partiet förespråkar etnisk rensning av ”icke-västliga” personer och islam och muslimer pekas ut som det stora hotet mot målet att skapa ett etniskt homogent land. Under demonstrationerna bränner Paludan koranen, något som skapade upplopp i flera städer i Sverige under våren. Mycket har sedan dess hänt, skrivits och talats om de som deltog i upploppen och stenkastningen mot polisen. Hårda straff har utdömts, förslag på utvidgning av utvisningsbeslut har krävts liksom omhändertagande av barn till föräldrar som deltog i protesterna och stenkastningen. Efter upploppen under Ramadan har Paludans efterföljande demonstrationer inte rönt lika mycket uppmärksamhet – och de han använder sin demonstrationsrätt emot – icke-västliga personer – har inte låtit sig provoceras. Parallellt har Paludans rätt att sprida sitt budskap kostat samhället miljoner. Men var går gränsen mellan yttrandefrihet och hatspråk – varför har inte Paludans öppet rasistiska yttranden kunnat stoppas med hänvisning till hets mot folkgrupp, knappt ens med stöd av ordningslagen för att förhindra våld. I vissa länder är just koranbränning förbjudet, bland annat i Danmark, men då faller förbudet inom ramen för blasfemilagarna, inte hatlagstiftningen. Hur ska en se på Paludans budskap, rätt till yttrandefrihet och demonstrationsfrihet för att sprida det? Är det handlingar och yttranden som måste tålas i ett demokratiskt samhälle? Eller är det hat som inte bör få spridas?