Under vårt seminarium vill vi belysa resultaten från rapporten. 

• Vi tittar på lagstiftningen och hur utgångspunkten ”barnets bästa” står i konflikt med föräldrarnas rätt till en nära och god relation till barnet (föräldrabalken, kap 6, paragraf 2). Enligt lagen ska barnets bästa stå i fokus när det gäller att bestämma om vårdnad, boende och umgänge. Men så fungerar det inte i praktiken. Istället utgår man från schablonen att barn behöver båda sina föräldrar och att den förälder som inte har barnet boende hos sig alltid ska ha rätt till umgänge. Vilka konsekvenser mannens brott mot kvinnan eller barnet kan ha fått för barnet, när det gäller trygghet och tillit, tar man inte hänsyn till. 
• Vi belyser hur utredningarna kring barnens perspektiv brister. Vi ser att det verkar finnas en rädsla för att prata med barn om våld, man vill på så sätt skydda barnen från det som har hänt. Det verkar inte heller finnas några bra metoder för att ställa rätt frågor till barn om det våld de har upplevt och/eller utsatts direkt för. Dessa faktorer gör att barn blir otroligt utsatta i vårdnadstvister där våld har förekommit. Barnet är i behov av att någon frågar, ser och förstår, men om ingen vågar, ser eller förstår är chansen att bli lyssnad på obefintlig.
• Vi presenterar våra lösningar. En sådan är att barn borde få ett eget juridiskt ombud, precis som de har i LVU-mål. Vi tror att ombudet kan säkerställa barnets intressen och föra fram barnets talan. Ett annat åtgärdsförslag är att socialtjänst och domstolar som arbetar med vårdnadsfrågor har utbildning i våld. Utan kunskap om våld är det lätt att vifta bort våldet eller helt enkelt inte se det.