Under de senaste 10 åren har samarbetet mellan de olika nationella minoriteterna och Sveriges urfolk utvecklats i en positiv riktning. Man kan ställa sig frågan om den utvecklingen kommer fortsätta när man tydligt kan se att EU-parlamentarikerna inte har någon tydlig minoritetspolitik. Kan det slå tillbaka i den fortsatta utvecklingen nu under omställningens tid? 

Det finns fortfarande utmaningar som hänger kvar och en utvecklingspotential när det gäller minoritetspolitiken. Vilka frågor får egentligen plats i den offentliga debatten? Läggs fokuset på att medvetandegöra och utveckla minoritetsfrågorna eller läggs det mera på negativitet och fördomar?  

Vad händer om vi har samma samtal om 10 år, vilka för samtalet vidare, kommer det nya aktivister underifrån eller sitter de gamla kvar? Kommer man att våga stå upp för frågorna och fortsätta driva minoritetspolitiken framåt i det offentliga rummet när klimatet blir hårdare?