I Sverige ställs demokratin inför nya utmaningar och folkbildningens betydelse som demokratistärkande kraft sätts på prov. Folkbildningen kan bidra med faktabaserad kunskap och insikter som utvecklas i dialog med andra. Genom att verka inkluderande och bidra till att otraditionella möten äger rum och att motstridiga perspektiv möts kan folkbildningen medverka till ett öppet samtal - även om svåra frågor i demokratin. Men hur hanteras demokratins gränser av en folkbildning som vill vara fri och frivillig? Hur kan vi vara säkra på att verksamheten främjar demokratiska värderingar? Och hur kan vi arbeta demokratifrämjande i ett samhälle där ett polariserat åsiktsklimat, normalisering av rasism och växande segregation ökar sårbarheten för antidemokratiska idéer, radikalisering eller hot och hat?