In swedish below.  

A decade ago, tens of thousands of Sahrawis gathered outside of the Western Saharan capital El Aaiún to build a protest camp called Gdeim Izik. These massive protests against Morocco’s occupation of Western Sahara are sometimes referred to as the spark of the Arab Spring.

A month later in Tunisia, street vendor Mohamed Bouazizi set himself on fire and protests started to spread across Tunisia. People were tired of corrupt politicians, social injustices, and the high levels of unemployment. They demanded transparency, better living standards, and democracy. Discontent was widespread also in neighboring countries, and soon, the hope for a better and more democratic future spread across several countries, such as Egypt, Algeria, Morocco, and Syria.

Ten years later, however, only Tunisia has achieved what can be described as a rather successful democratic transition. This can be put into contrast with other countries where people also raised their voices on the streets during the Arab Spring. In fact, in many countries, the democratic development has rather been reversed. Simultaneously, abuses of human rights and violence against journalists, human rights defenders, and democracy activists continue every day.

Demographically, the region has a very young population which brings challenges since the education sector and the job market in many countries do not create enough work opportunities for youth. In turn, this results in discontent, social unrest, and decreased trust in institutions. The large share of young people also demonstrates the importance of representation and inclusion of youth in decision-making processes to achieve a sustainable, inclusive, and democratic development.

In swedish: 

För ett decennium sedan samlades tiotusentals västsaharier utanför huvudstaden El Aaiún och byggde upp ett protestläger, Gdeim Izik. Denna massprotest mot Marockos ockupation har av flera kallats för startskottet till den arabiska våren. 

En månad senare i Tunisien tänder gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi eld på sig själv och snart sprider sig protester även över Tunisien. Folket var trötta på korrumperade politiker, sociala orättvisor och hög arbetslöshet. De ville se transparens, bättre levnadsvillkor och demokrati. Det utbredda missnöjet fanns även i grannländerna och snart spred sig hoppet om en ljusare, mer demokratisk, framtid till andra länder, bland annat Egypten, Algeriet, Marocko och Syrien. 

Men idag, 10 år senare och med facit i hand, har det endast skett en någorlunda demokratisk övergång i Tunisien bland de länder där folkets röster hördes på gatorna under arabiska våren. Faktum är att den demokratiska utvecklingen i många länder tvärtom har gått baklänges. Samtidigt fortsätter kränkningar av mänskliga rättigheter och våld mot journalister, människorättsförsvarare och demokratiaktivister varje dag.  

Demografisk sett präglas regionen av en mycket ung befolkning vilket medför problem då utbildnings- och arbetsmarknadssystemen inte skapar tillräckligt med arbetstillfällen för unga. Det leder till missnöje, social oro och minskad tilltro till institutioner. Den stora andelen unga visar även vikten av representation och integration av unga i beslutsfattande processer för att uppnå en hållbar, inkluderande och demokratisk utveckling.