En hemlighet många bär på
Enligt rapporten ”Det gäller en av fem” som Stiftelsen Allmänna Barnhuset tagit fram är det drygt fyra procent av Sveriges befolkning som varit utsatta för incest. Det är 1–2 i varje skolklass eller 400 000 individer i Sverige som behöver och har rätt till stöd och hjälp.
2014 gjorde Allmänna barnhuset en metaanalys av barn som utsatts för övergrepp. Konsekvenserna av att vi inte frågar barn som är utsatta, gör att stöd uteblir och resulterar i psykisk ohälsa. Studien visade bland annat att 16% drabbades av PTSD till följderna av våld och 39% utvecklade PTSD på grund av sexuella övergrepp.
2018 beslutade regeringen om kompetensutveckling gällande de som jobbar med barn. Men just nu finns ingen utbildning om incest på exempelvis socionomprogrammet på universitetet.
Källa: NCK och Allmänna barnhuset
Konsekvenser och läkning
Incest kan ge många olika konsekvenser, allt beroende för vad personen gått igenom och vilket stöd som funnits runtomkring. Alla personer är unika och hanterar konsekvenserna på olika sätt. Som barn är försvaren och strategierna nödvändiga för överlevnad. När personen blir äldre så följer ofta försvaren med fast de inte längre är nödvändiga. Många strategier handlar om att skydda sig mot andra människor så att de inte kan göra mer skada samt olika sätt att dämpa ångest. Det är inte alltid personen själv vet hur dennes försvar ser ut eller hur den kommer reagera in olika situationer. Många undviker situationer där de behöver ta till sina försvar vilket kan göra att de undviker saker som annars skulle kunna ge dem glädje. Det är vanligt att utsatta drar saker till ytterligheter, att den till exempel antingen helt avstår från intimitet eller tvärt har ett översexuellt beteende.
Det finns några följder som är vanligare än andra:
Ätstörningar, självskadebeteende, ångest, tillitsproblem, flyktbeteenden, svårt med auktoriteter, svårt med nära relationer, prestationsinriktade, bruk av alkohol och droger, stress/förvirrade/ofokuserade, bortträngande av känslor och minnen, skam/skuld, känna sig ovärdig och smutsig, icke värd att älskas, oförklarlig sorg, översexuellt eller asexuellt beteende, PTSD, Dissociation, depression, rädslor, OCD och SPLITTRAD FAMILJ!
Gränslöshet
Att sätta gränser är något en lär sig som barn. Den som inte lärt sig det kan inte det. Det är ett stort problem för många incestutsatta. De vet inte hur de ska sätta gränser för sig själva eller för andra. De tar ofta på sig mycket mer än de klarar för att de helt enkelt inte vet hur mycket de klarar och de vill vara duktiga och till lags. Många spenderar mycket tid med att ta hand om andra, i yrket och/eller privat.
Många har svårt att sätta gränser för sin egen kroppsliga integritet, de är vana att deras kroppar är till för andras behov och inte deras egen.
Läkning
1. Komma undan förövaren
2. Få stöd och hjälp
“Allt du lärt dig kan du lära om!”
Mycket få personer klarar av att på egen hand bli hel igen efter incest. Råd alltid alla som varit utsatta att söka professionell hjälp. För många är det bra att komplettera professionell vård med självhjälpsgrupper. I en självhjälpsgrupp kan personen träffa andra med liknande erfarenheter och hitta en samhörighet som för många varit svår att hitta någon annanstans. För många är det det enda stället där de känner att de kan vara sig själva och är accepterade för den de är. Många säger att de hittat sina systrar.
Bemötande
Ett fint bemötande är otroligt viktigt för vår målgrupp. Många lever med mycket skuld och skamkänslor. Det kan göra dem extra uppmärksamma på hur andra reagerar på dem och de kan lätt känna sig underlägsna, oförstådda, till besvär eller kanske till och med att den andra äcklas av dem.
Det finns flera sätt vi kan visa en annan person vad vi tycker om den. De två främsta är kroppsspråk och verbalt språk. Det allra viktigaste vi kan göra för att en annan person ska lita på oss och känna sig bekväm med oss är att få den att känna sig accepterad, sedd och hörd för den, den är. Många utsatta som har berättat om övergrepp vittnar om samma sak. De vill inte att personer de berättar för blir emotionell, de vill inte att någon ska tycka synd om dem eller att någon ska bli ledsen. De vill heller inte bli behandlade annorlunda på något sätt.
Det många ofta berättar är hur de får ta hand om den de berättat för, trösta den och förminska sitt eget trauma.