Att ha ett rättighetsperspektiv innebär att erkänna våra patienter, bland andra papperslösa, som rättighetsbärare och det offentliga som skyldighetsbärare.

Ett rättighetsperspektiv är en moralisk och politisk hållning (icke partipolitiskt men ändå inte neutral när det gäller brott mot mänskliga rättigheter eller mot barnkonventionen) som omorienterar vår psykologiska praxis i vårt arbete med bland andra papperslösa ungdomar.

Ett rättighetsperspektiv syftar till att stärka demokratin och stärka det civila samhället genom att se till att alla våra unga patienter har tillgång till samhällets tjänster, utövar rättigheter och skyldigheter samtidigt som de bidrar till att förändra och utveckla samhället. I praktiken innebär detta att vi ser staten som ytterst ansvarig för att respektera, skydda och uppfylla de mänskliga rättigheterna som Sverige har åtagit sig.

Att jobba med Traumarehabilitering utifrån ett rättighetsperspektiv innebär också att vi i vår roll som psykologer blir tvungna att definiera trauma mycket bredare än en PTSD-diagnos (posttraumatiskt stressyndrom). För att därmed förstå effekterna av trauma inom patientens egna sociala, kulturella och historiska sammanhang.