Äldre är den grupp i Sverige som i störst utsträckning upplever social isolering, och uppskattningsvis 300 000 personer lever i dag med mycket begränsade sociala kontakter. Samtidigt används trygghetslarm främst inom hemmiljön, vilket riskerar att ytterligare befästa isoleringen snarare än att motverka den. GPS-larm utgör ett viktigt alternativ genom att stödja trygghet och en mer aktiv vardag. Trots dessa fördelar är användningen i kommunerna fortsatt låg. Forskning pekar på brister i tekniken, otillräckliga organisatoriska strukturer och avsaknad av tydliga rutiner, särskilt avseende en säker och sammanhållen larmkedja, som centrala hinder för införandet.

Mot denna bakgrund presenterar vi i denna föreläsning ett forskningsprojekt som syftar till att utveckla en evidensbaserad arbetsmetod för införande och användning av GPS-larm inom vård och omsorg. Arbetsmetoden ska stödja kommuner i att säkerställa att alla led i larmkedjan – från larmmottagning och bedömning till praktisk insats – fungerar och samverkar på ett säkert, effektivt och rättssäkert sätt. En sådan metod har potential att göra GPS-larm tillgängliga för betydligt fler äldre och andra målgrupper som behöver trygghet även utanför hemmet.

Projektet omfattar bland annat intervjuer med brukare, anhöriga, vårdpersonal, chefer och leverantörer. Resultaten visar att både brukare och anhöriga upplever en tydlig ökning av trygghet och självständighet vid användning av GPS-larm. Samtidigt framkommer att vissa larmenheter skapar otrygghet, framför allt när responsen vid larmning upplevs som bristfällig eller inkonsekvent. Flera brukare uttrycker även osäkerhet kring grundläggande funktioner, såsom om larmet är vattentätt eller hur ofta det behöver laddas. Denna brist på kunskap påverkar hur larmet används i vardagen och kan leda till begränsat eller felaktigt nyttjande, vilket reducerar teknikens potential att skapa trygghet.

Vårdpersonalen beskriver att GPS-larm i många fall främjar äldres oberoende och ökar tryggheten både för brukare och personal i det dagliga arbetet. Samtidigt lyfts betydande utmaningar. Larmen innebär ett potentiellt integritetsintrång som måste vägas mot brukarens ökade självständighet och säkerhet. Dessutom påverkas arbetsmiljön av oförutsägbara och frekventa larm, vilket skapar stress och väcker etiska frågor kring ansvar, uppföljning och gränserna för övervakning. Dessa erfarenheter tydliggör behovet av tydliga rutiner, en strukturerad organisering och en välfungerande larmkedja.

Trots teknikens i många fall positiva effekter erbjuds äldre fortfarande främst stationära trygghetslarm, och möjligheten att välja mellan stationärt och GPS-larm är ofta begränsad. Det förstärker behovet av kunskapsunderlag och arbetsmetoder som kan stödja kommuner i att fatta välgrundade beslut och implementera GPS-larm på ett systematiskt och hållbart sätt.