Att möta en människa i livets slutskede kräver både kunskap och mod. I palliativ vård handlar det inte bara om att lindra fysisk smärta, utan också om att kunna lyssna när patienten ställer frågor som saknar tydliga svar: Varför just jag? Hur lång tid har jag kvar? Vad händer sedan? Många sjuksköterskestudenter känner sig oförberedda inför dessa frågor. Därför har forskare utvecklat en samtalsmodell som kombinerar mänsklig empati med digital teknik.

I stället för traditionella rollspel, där studenter spelar patient och vårdare, får de nu öva med AI-genererade avatarer. Två personer står i centrum: Anna, en kvinna med spridd bröstcancer, och hennes make Rune. Båda är digitalt skapade men baserade på verkliga berättelser från patienter, anhöriga och vårdpersonal. När studenten loggar in på plattformen möts hen av Anna eller Rune i en enkel men känsloladdad miljö. Anna och Rune har haft ett brytpunktssamtal och har en mängd kvarvarande frågor och har bett om ett samtal med en sjuksköterska.

Det blir ett samtal som formas i stunden. Avatarerna är programmerade med hjälp av AI och kan reagera olika varje gång. De uttrycker rädslor och farhågor inför den kommande döden och oro för sin partner – samtalet tar olika vägar beroende på studentens ordval.   

Målet är inte att studenten måste prestera rätt svar, utan att reflektera över hur man själv reagerar i mötet med lidande och att våga vara närvarande. Tekniken gör det möjligt att öva i en trygg miljö där ingen människa riskerar att bli sårad. Studenten kan testa olika sätt att uttrycka sig, misslyckas, försöka igen – och successivt hitta ett eget sätt att våga möta det svåra.

Övningen sker i flera steg och bygger på en modell av simulerings baserat lärande (SBL). Först får studenterna ta del av korta introduktionsfilmer om fenomenologiska samtal och hur man kan möta existentiella frågor, samt ta del av ett rollspel mellan en patient och dennes läkare utifrån en samtalsmodell. Studenten får också ta del av en journaltext som ger en omvårdnads- och medicinsk bakgrund. Därefter följer de digitala övningarna med avatarerna, som kan göras hemma ensamt eller tillsammans med en kurskamrat. Studenten väljer själv om hen vill interagera med Anna, Rune eller båda. Man kan simulera hur många gånger man vill och man kan skriva ut och spara samtal för att ta med som underlag till sista steget, den gemensamma reflektionen på campus med stöd av en lärare.

Fördelen med den digitala formen är att träningen blir mer flexibel. Traditionella simuleringar kräver mycket personal, särskilda lokaler och tid. En AI-avatar däremot finns alltid tillgänglig. Den blir inte trött, dömer inte och kan användas om och om igen – något som passar bra för mängdträning.

”För många studenter blir upplevelsen starkare än de förväntat sig. Flera har berättat att de nästan glömde att det var en dator de talade med. När Rune uttrycker sin rädsla för att bli ensam väcks ofta en genuin känsla av empati. Just den reaktionen – när tekniken blir tillräckligt verklig för att väcka medkänsla – är central för lärandet” Säger Maria brovall.

Bakom utvecklingen ligger ett nära samarbete mellan forskare, pedagoger, sjuksköterskor, läkare, patienter och närstående samt studenter i grundutbildning och på avancerad nivå. För att dialogerna skulle bli trovärdiga har patienter och närstående läst igenom promptar, dvs instruktioner till avatarerna och gett synpunkter. ”Så där skulle jag som närstående aldrig säga”, har någon påpekat – och då har texterna skrivits om. Resultatet är möjligt för samtal som ligger nära verkligheten, både språkligt och emotionellt.

Forskarna följer nu hur den här typen av AI-baserad simulering påverkar studenternas känsla av trygghet och känsla av beredskap. Genom en kombination av intervjuer, enkäter och reflektion undersöks hur studenterna upplever lärandet och om metoden kan stärka dem inför verkliga möten i vården. Även frågor om kostnadseffektivitet och hållbarhet kommer att studeras. Om resultaten blir positiva kan avatarträningen bli ett värdefullt komplement till traditionell undervisning – särskilt i tider när både handledare och praktikplatser är en bristvara.

Den digitala tekniken används här inte för att ersätta det mänskliga mötet, utan för att fördjupa det. Genom att låta AI fungera som träningspartner får studenterna möjlighet att pröva sig fram utan rädsla för att göra fel. Det handlar ytterst om att stärka modet att våga vara närvarande i svåra samtal – att inte fly från det som är smärtsamt, utan att kunna möta det med värme och lyhördhet.

Projektet har precis startat med studenter i termin 5 i grundutbildningen vid Högskolan i Borås (HB) och nästa steg blir att pröva metoden inom specialistutbildningar i palliativ vård och distriktssköterskeprogram, både vid HB och Marie Cederschiöld högskola i Stockholm (MCHS). Även Lovisenberg Högskola i Norge är med i projektet och kommer framöver att ta del av simuleringen i sin undervisning. Hittills har projektet upplevts som positivt och studenterna i grundutbildningen som testat att samtala med avatarerna har utryckt att de tycker det ger en känsla av att de kommer känna sig säkrare och tryggare inför kommande samtal i  vården. Förhoppningen är att fler ska kunna träna på det som inte går att läsa sig till i en bok: förmågan att våga lyssna när orden tar slut.

I en tid när AI ofta förknippas med effektivitet, kontroll och övervakning visar projektet en annan sida av tekniken – en som handlar om mänsklighet. Här används AI för att skapa empati, inte ersätta den. För att hjälpa människor att våga tala om det vi ofta undviker: döden, sorgen, rädslan och också om livet självt.