Näringsutövning kräver tillstånd (bank- och finansieringsrörelse, spelverksamhet, alkoholservering, fastighetsförmedling, etc.) och på det följer tillsyn. Tillsynsmyndigheter kan ingripa med varning, återkallelse av tillstånd, sanktionsavgift, etc. Att göra ”rätt” kan vara svårt för reglerna är både omfattande och komplicerade: Är det självklart för en tobakshandlare att ”nötter och choklad” omfattas av livsmedelslagstiftningen och kräver tillstånd? Är det begripligt för en bokföringsfirma – med daghem och cykelreparatörer som mångåriga kunder – att riskbedömningen i fråga om penningtvätt är otillräcklig då den inte följer ”manualen”? Resultatet blev i vart fall för dem mycket kännbara sanktionsavgifter. Större bolag klarar sig ofta bättre – ej sällan biträdda av advokater – men kan komma att påföras sanktionsavgifter med mångmiljonbelopp, baserade på ”omsättningen”. Är det netto- eller bruttoomsättning som avses? Vilka skäl kan anföras för jämkning? Vi har hundratals tillsynsmyndigheter med blandad kompetens, men med befogenhet att fatta djupt ingripande beslut. Det är fråga om myndighetsutövning, innefattande krav på rättssäkerhet, men uppfylls kraven? Det finns fall där ingripanden har grundats på allmänna råd eller på föråldrade handböcker utgivna av nedlagda myndigheter; dokument som aldrig är rättsligt bindande utan bara vägledande. Det krävs stöd i lag för ingripanden och om ett sådant stöd saknas, finns det skäl att protestera i ett överklagande.